Jenny Longlegs

Lättnad

2011-09-18T00:03:00.003+02:00

Pendeltåget. Känslan av att ett stilla lugn infinner sig; allt känns så himla bra. Allt förutom en påtryckande känsla som gör sig påmind: Jag är så jävla skitnödig. Nu är jag hemma, och allt känns så lätt.

Anar oråd

2011-03-28T22:05:00.002+02:00

Pisktanten har tagit fram inte en, utan två piskor av kvistar som nu ligger och hånfullt sneglar mot min balkong. Jag anar oråd...

Lådmarodören

2011-03-27T22:45:00.006+02:00

Får som vanligt de bästa idéerna kvälls- och nattetid. Denna gång bestämde jag mig för att rensa min lägenhet på skräp. Prydnad efter onödiga papper efter bok åkte ner i säckarna.
Då jag sedan bar ner allt i källaren kom projekt nr 2 att födas. Jag ska rensa källaren på skit! Den mesta skiten bestod av lådor tillhörande ting jag köpte/fick när jag flyttade in, såsom mikro och kaffebryggare. Det blev en hel hög med kartonger, och där var projekt 3 givet. Ta ut kartongerna till miljöstationen utanför. Med mig tog jag en sågtandad kniv för att skära kartongerna platta.

När biffen var fixad kände jag mig sedan lagom skum då jag gick gatan ned med endast en kniv i hand. Jag ställde då frågan till mig själv; Vad ser mest suspekt ut, om jag har kniven tydligt i handen (skulle någon undra skulle jag bara förklara att jag faktiskt skurit kartonger), eller om jag döljer kniven under tröjan? Jag ville helst avstå från att bli betraktad som mordisk av mina grannar och körde alternativ 2. Måste ändå påstå att jag aldrig känt mig så kriminell som jag gjorde i kväll.

Jenny med Kniven.

Fristad

2011-03-12T09:28:00.005+01:00

Var och simmade för första gången på evigheter i går. Som vanligt var det jag, tanterna, mammorna och barnen. Det är lustigt hur nakenheten är helt naturlig för barn, rätt pinsam för tonåringar, något man bara accepterat som mamma/medelålders kvinna, och helt självklar för de tjocka, hängiga, buskiga tanterna.

När jag simmat klart gick jag in i "mellanrummet" mellan badhusets två bastus för att käka lite mellanmål. Inga badkläder här. Nehepp, tänkte jag och tog av mig överdelen. Jag tänkte inte gå så långt att jag riskerade skabb mellan benen, fotsvampen var nog redan på sin väg. Med vid utblick över duscharna såg jag barnen som stod där i baddräkter, mammor som skällde på dem och tanterna som tvättade sina sköten. Så slog det mig plötsligt; Jag är inte fulast eller degigast här. Till skillnad från en solig badstrand med fräscha, solbruna brudar, var jag inte fulast eller degigast. Med den tanken tog jag bort den automatiskt skylande handen över min tredelade mage och lät allt hänga fritt. Här är min fristad.

Roligt i röntgen

2011-03-09T09:12:00.004+01:00

Förra veckan var jag på Hudiksvalls sjukhus för en magnetröntgen. Detta är alltså när man ligger med kroppen i en stor tunnel och blir scannad genom hela kroppen och sedan tillintetgjord och ihjältuggad.
Det började med att jag fick ta av allt utom trosor och strumpor, för att ta på mig något som liknade en städrock med öppen front. På det fick jag även en badmössa. Cancerfeelingen var komplett.

Inne i röntgenrummet var sköterskan, jag, den monstruösa tunneln som snart skulle svälja mig hel och föra mig till andra sidan. Och en manlig sköterska som jag tyckte sneglade lite väl mycket efter en öppning i min rock. Jag svingade upp benen och gjorde mig redo för att åka av.
Helt utan min tidigare vetskap skulle det nu stickas i armen. Här började svettpärlorna och tårarna samlas, jag hatar att bli stucken i armen (blir i allmänhet stel som en erigerad tonårspenis när jag äntrar sjukhus.). Stick stick, aj aj, konstig slang kvar i min arm. Jag kände mig närmare döden än vad jag någonsin gjort tidigare. En av sköterskorna placerade ett par hörlurar på mitt huvud och lämnade rummet. Fessig som jag är och med mycket annat på huvudet fick hela situationen mig att börja böla. Stora krokodiltårar som sniglade sig nerför kinderna.
"Det kommer knaka och låta mycket av dödsmaskinen, vill du att jag sätter på musik i hörlurarna?"
Självklart ville jag det. Ville ju åtminstone möta slutet på bästa möjliga sätt. Tänkte att här kommer väl någon jävla Ledin-skit. När tonerna sedan började leta sig in i mitt ledsna medvetande, kunde jag inte annat än att dansa (inombords då, förstås). Det var Tom Jones walesiska stämma som borrade sig igenom mitt trumpna humör. Där låg jag alltså på dödens bädd, men med Tom "Korven" Jones som bringade ljus och lycka i all jävelskap.

00:20
http://www.youtube.com/watch?v=oIfxBthfFkg

Bebisbekymmer

2011-01-27T10:53:00.008+01:00

Jag träffade f.d. jobbkamrat i går. Hon hade fått barn, vilket jag var helt ovetandes om. Eftersom min mardröm är att få barn (någonsin) tänkte jag "Stackare" men sade såklart grattis. Det är hennes beslut yadayada hon är nog lycklig derpderp.
Efter ett tag blev hon nerspydd av bebben och gick in på toaletten. Jag pratade lite med hennes kamrat som tog hand om bebisen. Hon sade "Vad tafatt man är när man håller i småbarn så här".

Det fick mig att tänka på när jag, kanske 9 år gammal, var hemma hos en kompis och hälsade på. Jag skulle få hålla i hennes sköldpadda. Jag var skitnervös. Hon lade sköldpaddan i mina handflator. "Aw, gullig!" tänkte jag, till den började traska runt där. Det kittlades något överdjävulskt och helt reflexmässigt drog jag isär händerna och BAFF låg sköldpaddan på golvet.

Jag tänkte att, det är ungefär så jag skulle behandla min bebis, om jag någonsin fick en. Skulle den börja skrika skulle jag utan tvekan kasta den in i väggen.

(P.S. Sköldpaddan överlevde och fick inga bestående men.)

Sjukhusens svar på hissmusik

2011-01-26T19:07:00.006+01:00

Var i dag och undersökte min tå. I det mintgröna väntrummet stod radion på med hög volym, som för att göra besökarnas väntetid något mer dräglig. I rummet satt jag och två gamla män. Någon minut efter att jag satt mig hörde jag: "... och hon är så modig, den här författarinnan! Vi ska här läsa upp några citat där hon beskriver en orgie:

'Plötsligt befann jag mig i ett gruppsex. Och vi var inte tre eller så, nej många fler!'"

(Männen började nu skruva lite på sig och jag tog upp mobilen för att ha något att göra)

"Jag tog kukarna stående och stönade högt..."

Så fortsatte det. Jag och männen försökte oberörda stirra in i väggarna alternativt pilla på mobilen som vilka människor som helst, men vi var alla medvetna om hur genant det egentligen var för alla tre. Så när en sköterska kom för att hämta mig, lämnade jag gladeligen denna zon av rosade kinder och kanske en och annan erigerad penis.

Shit happens

2011-01-26T12:00:00.004+01:00

I mitt fall handlar det om en tå som smärtat och gjort att jag inte kunnat motionera på flera månader, och inte heller kommer kunna på ett tag. Och vad gör man?

Jag har gråtit, surat, varit deppad och jävligt arg (läs: är fortfarande).

Man kan ju fortsätta hantera situationen på detta vis, eller så kan man göra det till en utmaning:
Kan jag nå mitt högsta BMI? Hur tjock kan jag egentligen bli? Varför inte lika gärna bli fet när jag är mitt upp i detta? Då kan jag med stolthet säga på min ålders höst att jag även varit en riktig tjockis i mina ungdomsår. Jag antar utmaningen.

Hej!

2011-01-03T22:57:00.004+01:00

Var hälsad, o uttunnade läsarskara!

Har försökt finna sätt att byta domännamn men ändå behålla mina äldre inlägg. Detta tycks vara omöjligt och jag får acceptera nederlag. Tänkte att nu när jag återigen ska dra igång mitt bloggande och bli ett med stjärnhimlen (...!) så måste jag ha en mer seriös approach.

Nåväl, jag är tillbaka och mitt namn står pall.

If I wuz a rich girl, nananananananananananananana

2010-10-18T09:50:00.006+02:00

Det har börjat regna pengar över mig under arbetstid. Förra veckan glömde en dam sin väska på en stol och jag hängde undan den. Dagen efter kom hon in och var ytterst tacksam. Så tacksam att jag fick hittelön! 90 kr, med motivationen "Köp dig en fin flaska vin!" (Jag köpte en Loka).

Någon dag efter kom en av våra stamkunder in. Han märkte att jag var borta i somras och jag har berättat lite om min tågluff för honom. Jag har även förtäljt mina framtida planer på en språk- eller volontärresa. Efter att han köpt sina kroksnablar (bananbiskvier) som alltid gav jag honom växeln och önskade trevlig fortsatt helg. Då lämnade han en tjuga på disken och sade att det var till min resa.
På en vecka har jag alltså tjänat in 110 kr. Fortsätter det så här kommer jag tjäna in 440 spänn i månaden!

Step n' puke

2010-10-14T20:03:00.011+02:00

Går varje vecka på step. Det är svettigt, det är tempo, det är jag... och det är tanterna.

I dag körde vi en ny rutin där det var mycket konster och mumbojumbo. Efter cirka en halvtimme in känner jag hur det börjar snurra i huvudet och jag hänger inte riktigt med. Något är på väg upp ur magen och det börjar brännas i halsen. Mitt i en serie höga knän gör det sin sorti upp i strupen...

... men jag lyckas stänga munnen och behålla min stolthet. Hade varit ganska pinsamt att visa mig svagare än de hurtiga tanterna. Nu kan jag komma åter nästa vecka med huvudet högt.

Att väckas av en mattpiska

2010-09-23T07:50:00.003+02:00

Har tidigare skrivit inlägg om då jag blivit väckt av grästrimrar tidigt om morgonen. Finns väl inget mer irriterande? Trodde jag.

I dag var det tredje gången jag vaknar av att grannen som har balkong alldeles bredvid mitt fönster står och piskar sina mattor.

BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF.

Man vaknar av en chock från dessa idoga smällar, för att sedan vaggas in i falsk trygghet en kort stund.

BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF.

Jag flyger nu upp ur sängen och vinklar argt upp persiennerna. Mm, där står hon.

BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF BAFF.

Tredje gången gillt och jag går faktiskt ut på balkongen och snällt frågar om hon måste göra det där nu.
"Ja", svarar tanten, "Klockan är faktiskt sju nu".

Så här sitter jag nu, klarvaken och jävligt irriterad på mattpiskande morgonpigga kärringar.

Håll käften

2010-09-22T23:22:00.007+02:00

Vet ni vad jag tycker är ytterst störande? Människor som blivit pensionärer redan vid 20 års ålder. Människor som BARA har åsikter om skittråkiga saker. Saker som absolut inte spelar någon roll, alls.

Såsom: Du borde ha vita gardiner. För det skulle matcha din hylla.
Eller: Pizzan jag åt i dag var lite för stark. Usch.

När människor bara går på och på och på om absolut ingenting kan jag bli galen.

Och jag upprepar i huvudet: Håll käften håll käften håll käften håll käften.

It's a bird thing

2010-05-23T10:37:00.005+02:00

Söndag på jobbet. Stillsamt. Jag sitter i fikarummet när plötsligt min kollega stormar in och hojtar att det är en fågel som flyger runt i serveringen.
Det blir ett himla pådrag och allas blickar riktas mot mig - den äldre av oss två som jobbar - som för att jag ska komma på en lösning. Fågeln har förstås drabbats av panik och tar all sats den bara orkar för att dyka rakt in i fönsterrutan, gång på gång. Jag får tag i ett par nycklar till uteserveringens dörrar och medan jag försöker lirka upp låset och samtidigt pratar i telefon känner jag en ordentlig smäll in i huvudet. Vimmelkantig ser jag mig omkring och ser att där ligger fågeln bredvid mig, benen rakt i luften och buken häftigt skälvande. Den trodde kanske att den hade hittat hem till boet, men tji fick den.

Jello?

2010-02-14T22:18:00.004+01:00

Har börjat se om min kost och börjat träna på senare dagar. Känner att det är dags för nuckan att ta hand om den arma kroppen.

Häromdagen var jag in på ett loppis och hittade två burkar för 10 kr. Jag hade inte kontanter på mig och de tog inte kort, så jag var tvungen att lägga undan dem för att hämta dem en annan dag. När den åldriga föreståndaren skulle skriva upp mitt namn fick jag upprepa det, varpå han höjde handen till örat och sade frågande "Jello?".
När till och med Gregurt 67 tycker att man ser ut som jello i kroppen, ja då är det dags att ta tag i sig själv!

Pittsamt värre

2010-02-07T22:10:00.014+01:00

Hade några frågor kring att ansöka om ett nytt pass, och var då tvungen att maila Gävleborgspolisen. Så här på kvällningen är man dock lite trött, och fingrarna dansar kanske inte fullt så elegant över tangentbordet som de annars brukar göra.

När jag tyckte att mitt mail var myndighetsvänligt nog skulle jag klicka iväg det, varpå jag i sista sekund upptäckte att jag printat ned meningen "Kommer pitt pass vara färdigt till dess?".

Att fråga Polisen om ett pittpass kan ju inte betraktas som annat än horeri och hade kunnat leda till min första prick i registret. Prisa korrekturläsningen!

Rustad och klar

2009-12-24T09:07:00.010+01:00

I går var det dan för dopp. Jag slutade jobbet 16 och mitt mission för dagen var att köpa strumpbyxor. Det här var sista chansen jag hade och jag fick inte missa den.

Kring 10.20 sprang min kollega Isabelle in, rödrosig om kinderna och med uppjagad min. "Jag vet inte när jag börjar, halv elva eller elva?!"
"Halv", svarade jag lugnt.
"Då måste jag springa och köpa strumpbyxor innan!!" tjöt hon och kutade iväg. När sedan Rosa lämnade besättningen för dagen kom även hon på att här behövdes strumpbyxor. Vid fyrasnåret då jag äntrade Kappahl var det en hop av människor likt en krigshärj framme vid kassan - alla för att köpa vad tror ni?
Just det, strumpbyxor.

Att införskaffa strumpbyxor innan jul och nyår är som att rusta sig inför krig. Nu äro vi rustade! God Jul på er!

Det märks att man börjar bli gammal

2009-12-15T00:21:00.020+01:00

I torsdags var jag med vänner på quiz. Det skulle inte bli så mycket, en lugn och trevlig tillställning.
Det hela ställdes senare på sin spets då vi träffade en bjudglad smålänning. Eftersom man inte fattade ett jota av vad karln sade var det bara att le och nicka lite när det verkade passa!
Efter ett tag kom ett gäng med suspekta shots in. Och vad gjorde man inte annat än att tacka och ta emot?
Shoten hette Flatline och var då alltså ren och skär tabasco. Munnen brann, helvetet brakade loss och ut tittade djävulen.

Fredag och lördag spenderade jag sedan i halvvaket zombiestadium. När söndagen sedan grydde vaknade jag med alla luftvägar igenslemmade och med urlakad uppsyn. Varje gång jag nös eller öppnade munnen högg det till, och jag upptäckte till min fasa att en visdomstand enträget påbörjat sin väg ut ur mitt tandkött.

För sisådär 1 ½ år sen under den mytomsspunna studentveckan var supande inte ett problem. Nu så här på ålderns höst bör man kanske fundera på att börja pensionsspara. Håhå jaja.

Miss Stamvägen

2009-12-14T23:20:00.002+01:00

För ett par veckor sedan spelade jag och mina vänner ett spel titulerat Bibeln. Man turas om att ta frågor som kan lyda "Vilket djur skulle du ha sex med om du var tvungen att ha sex med ett djur?" (Ja, Hagge fick faktiskt denna fråga. Vad tror ni han svarade?). De andra spelarna ska sedan skriva ner vad de tror spelaren svarar.
Vi fick en del frågor där man skulle bedöma efter en skala. "Hur smart tycker du att du är?", "Hur givmild tycker du att du är?". Efter ett tags dividerande kom vi alla fram till och enades om att 7 är en rätt lagom men ändå smickrande och tillfredställande siffra. Man blir inte besviken av en sjua, helt enkelt.

Såå, när jag fick frågan "Hur snygg tycker du att du är?" blev det ett jävla liv och rörelse, varpå någon i gruppen sade "Näe, men vad säger ni? Vi klappar sjuan på den också va!" och alla reste på sig och började plocka undan.
Vet inte hur jag ska ta detta, men det kändes snopet att inte få någon rättvis bedömning av min yttre fasad!

Mitt smått törnade självförtroende fick sig dock ett uppsving då jag var på väg hem från jobbet någon dag efter. Stamvägsprofilen och kungen själv, Uffe, lullade framför mig och då passerade honom tjöt han "ÅH, HÄR KOMMER STAMVÄGENS VACKRASTE KVINNA!". Jag skrattade och tackade, och han sade sedan "Ja, du är så frodig så!".

Vem kan tvivla på sitt yttre efter att ha duschat i dessa komplimanger?
Jag är fan ingen sjua. Jag är miss Stamvägen!

Storartad sorti

2009-12-13T20:44:00.014+01:00

Sedan hösten 08 har jag med föga lust gått den tunga vägen till Resurscentrum där Arbetsförmedlingen bedriver sin verksamhet för unga arbetslösa. Denna tid har präglats av onödighet på onödighet från förmedlingens sida. Det enda som gett oss ungdomar något att leva för är det inte alltför generösa bidrag Försäkringskassan har att erbjuda.

Den tiden är för mig förbi.

Jag började i måndags på mitt nya arbete "på riktigt". Dagen efter gick jag till AF för att fylla i min sista ansökan om arbetslöshetspengar.

Arbetsförmedlarna vars uppgift och personliga nöje det senaste året har varit att plåga mig var såklart glada över att jag lyckats ta mig någonvart. Just när jag skulle lämna byggnaden tycktes damen som hjälpt mig komma ihåg något, varpå hon plingade i en liten klocka. En sådan där som ligger i lobbyn på hotell ni vet. Jag tittade frågande på henne och hon förklarade att så gör de när någon lyckats ta sig ut i arbetslivet, alternativt komma in på en utbildning.

Där var det. Allt mitt slit, all min möda, ensamma tider i arbetslöshet, famnandes i mörker...
Min belöning blev ett pling vars ton dröp av ironi och självbelåtenhet. För hör och häpna.
Inte nog med att arbetsförmedlartanten tog denna sista stund att förminska mig. Damen berättade sedan glatt att mitt kliv ut i den riktiga världen minsann kommer synas i AF:s statistik på deras hemsida. AF kommer således ta credit för att jag, på egen hand och helt och hållet utan förmedlingens hjälp, lyckats skaffa mig arbete.

För en sista gång svalde jag min stolthet och tog emot det papir mitt liv vilat på i ett år nu. För jag visste ju att snart, snart är jag fri.

Det är med ren och skär lycka i bröstet som jag tar farväl av Arbetsförmedlingen och innerligen hoppas att det aldrig mer blir på återseende!

Date med Becks?

2009-11-18T12:40:00.000+01:00

... så varför inte ta kontakt med en av världens största fotbollsspelare?

Jag hajade till när jag såg denna annons flimra förbi på Facebook. Hur lågt har Beckham sjunkit egentligen?
Okej, det är inte Becks, men att ta hjälp av hans fulare tvilling är ett fult knep, random datingsida på nätet! Allt från hormonstinna 14-åringar till harlequintörstande 45-plussare går ju igång på guldpojken Beckham. Jeeze.

Vokabulärt handikappad

2009-11-14T21:17:00.023+01:00

Vaknade upp halvt stum i dag. Det enda som lämnar min mun är kraxanden och skumma läten som minst sagt nyanserar mitt orerande och som får mig att likna en tonårspojke mitt i utvecklingen.

Var in på H&M i dag. Bakis med ett fågelbo till hår och med gårdagens smink samt vokabulärt handikappad gick jag fram till kassan med en tröja jag skulle köpa. Jag såg förmodligen ut som något odjur som just kravlat ur sin håla. Vid mitt domedagshej hoppade expediten till. "Vad fan är detta och vad vill det mig?!" såg han ut att tänka innan han insåg att jag faktiskt var en kund som ville köpa något.

Efter att ha spenderat dagen med vänner (då jag försökt prata så lite som möjligt) låter jag likväl som den här killen: http://www.youtube.com/watch?v=ohDWUaGyvOE (1:37)
Nu ska jag alltså spendera kvällen med att vara tyst och vila rösten. Jag, som är ständigt sjungandes och babblandes? Alla ni som vill skälla på mig, take your shot!

SJ:s egen Ned Flanders

2009-11-08T15:57:00.018+01:00

Som ni kanske märkt är jag en sådan som gärna belyser att människor klagar mycket. Man kanske skulle säga att jag klagar på dem som klagar.

Hursomhaver. Min vän Sandra berättade för mig att hon häromdagen åkte tåg. Hon var irriterad över en sak som hänt och satte sig trumpet och väntade på biljettsnubben.
När denna kom upptäckte hon att det var en man med en touch av Ned Flanders. Han struttade gladlynt fram till Sandra med biljettvagnen.

"Hejsan på dejsan lilla tjej, vart ska vi åka i dag då?"
"Söderhamn"
"Deedleydoodle-ey, det blir si och så många kronor!"

Varpå Sandra buttert svarade "Är du bonde å?"

Vad nu detta betydde visste hon knappt själv. Hursomhelst fann hon denna filur vara ett störande moment i hennes surande.
I själva verket, borde hon inte ha blivit glad då denna solstråle entrade hennes tillfälligt grådaskiga dag? Människor har en benägenhet att klaga över att folk i sociala yrken är för suriga, samtidigt som de inte heller får vara för glada (läs: Gladare än dem själva). Det stinker jantelagen om alltihop. Lägg av med det nu och börja istället uppskatta karaktärer såsom SJ:s egen Ned!

Behöver vi inte alla lite mer Ned Flanders i våra liv?

Bluffin' with her muffin

2009-11-02T19:24:00.007+01:00

På grund av en krackelerande dator samt annat som tagit upp tid har det blivit ont om inlägg den senaste tiden. Men frukta icke, jag är tillbaka!

Något som uppehöll mig i helgen var Allhelgona Afton. Det var en trevlig tillställning där det togs många foton. Jag själv är inte med på något av dessa, men jag tog ett där jag kunde bekräfta något som det surrats om ett tag nu. Alla rykten om Lady Gaga och den påstådda penisbiten- true.

Klicka på bilden för förstoring.

Internetbrist

2009-10-13T15:23:00.000+02:00

hemma, därav inläggsbrist. Hörs.

Åter i Söderhamn

2009-10-05T15:43:00.009+02:00

Jag åkte hem med Ybuss i går efter en angenäm helg kantad av slöande, skitmat och sovmorgnar. När jag skulle kränga in min packning i bagageutrymmet lyckades jag slå skallen i luckan. Jag förbannade mig själv och min klumpighet till jag registrerade hopen människor bakom mig som utstötte "Aww":n och några "Ajjj". Mina medresenärer tyckte synd om mig. Bättre till mods bordade jag bussen.

När jag sedan anlände i hemstaden och skulle återta mitt bagage gjorde jag samma tabbe igen. Jag gnussade mitt arma huvud och konstaterade att där var det. Inga människor som tyckte synd om en när man slog sig, inget mer slöande och pizza. Tillbaka till verkligheten igen.

Att bli väckt av en grästrimmer

2009-10-02T10:02:00.014+02:00

Visst är det förjävligt? Har ni inte tänkt på hur orimligt tidigt alla vaktmästare och fastighetsskötare ska upp och stå i? Man kan vakna 05.00 av ett sjujävla väsen utanför fönstret och är sen oförmögen att somna om. Ponera att dessa istället skulle utföra sitt jobb, låt säga, efter kl 10 åtminstone. Då är de flesta på jobb, dagis etc och ingen blir störd, väckt eller förbannad. Dock, av någon outgrundlig anledning, tycks allt mellan 04.00 till 09.00 vara bästa arbetstid. Kanske är de så bittra över sina jobb att de låter sin bitterhet gå ut över oss andra stackars människor.

I onsdags när jag skulle åka hade jag ställt väckarklockan på 08.30. Jag väcktes dock 07.30 (jag vet, det är skandalöst) av ett massivt oväsen. Jag kikade ut genom fönstret och konstaterade att upphovet till oljudet befann sig nedanför mitt fönster. En jävla vaktmästare med en jävla grästrimmer. Hade sån god lust att dra en loska rakt ner i huvudet på honom eller åtminstone skrika lite på honom. Istället, som den timida, förstående svensk jag är klev jag upp och påbörjade min dag.

Tar semester

2009-09-29T21:08:00.001+02:00

Undertecknad tar semester i morgon och beger sig mot kallare breddgrader. Måhända att något inlägg dyker upp till veckan, annars får ni hålla er till nästa vecka!

Håll till godo.

Walt Disney var en snuskgubbe, del 2

2009-09-29T17:56:00.005+02:00

I mitt förra inlägg hävdade jag att Walt Disney var en snuskgubbe. En del av er fann mitt påstående tveksamt. Här följer dock en ytterligare upptäckt som kan stärka mitt påstående betydligt.
Det var min vän Freja som visade mig denna video ur Djungelboken rätt nyligen. Vi har alla hört Apans sång. En svängig sång som alla barn gillar. Men det är något som inte riktigt passar in. Spola fram till 4:37 och lyssna noga. http://www.youtube.com/watch?v=OTZf8CJgudI

Varför i helvete utbrister King Louie "OLLONDILDO!" mitt i allt?! Det är som i Fight Club där Tyler Durden smyger in porrfilmssnuttar som flimrar förbi någon hundradels sekund i familjefilmerna.

Om ni nu inte håller med mig om att Walt Disney var en snuskgubbe... ja, då vet jag inte vad. I rest my case.

Walt Disney var en snuskgubbe

2009-09-28T23:16:00.001+02:00

Walt Disney var en gigantisk filmskapare. En vidare presentation av honom är inte nödvändig. Man kan tveklöst säga att gubben gjort avtryck hos barn världen över. Jag har dock på senare tid, efter att ha sett klassikerna otaliga gånger, börjat undra över Walts karaktär. Tittar och lyssnar man noggrant lägger man märke till något som skiljer sig markant från det gulliga och barnsliga.

Det hela började egentligen när jag var yngre och såg Lejonkungen. En annan som gjort samma chockerande upptäckt som jag gjorde då är min vän Nathali.

En del av er vet säkerligen vad vi pratar om här, men för att göra det hela så enkelt så möjligt får ni själva beskåda. Spola fram till 1:55. http://www.youtube.com/watch?v=GGl_JgKLt8k&feature=related

Som ungt, oskyldigt flickebarn förstod jag förstås inte till en början. Vad betyder den där blicken? Vad GÖR hon egentligen? Jag visste bara att det var något otäckt som jag inte ville kännas vid.
På senare dagar är det ju dock solklart. Nala är brunstig. And she wants it bad. Jag kan lova att de klippte bort de mer exklusiva scenerna i Can You Feel The Love Tonight som följde strax därefter.

Walt Disney var en snuskgubbe. Inte övertygade?

Fortsättning följer.

Skolkare

2009-09-27T14:48:00.006+02:00

Hade tänkt skryta lite smått om min nyttiga vecka som involverat sju dagars jobb, nyttig mat och motion. Men, som David sade, vad är det för roligt i det?
Det hela fick sitt slut då jag i går

1) Fikade på stan
2) Åt oxfilé, pommes och Mias specialsås (läs: Bea blandad med chilisås)
3) Fikade biskvi, blåbärspaj och läsk
4) Söp som ett as
5) Fyllekäkade

Vad kan vi då sammanfatta av detta? Jo, att jag måste ha världens sämsta självdisciplin samt att DET ÄR TRÅKIGT ATT VARA NYTTIG.

Möbeltassar och gagballs

2009-09-26T16:07:00.007+02:00

Vi har alla varit med om det. Antingen som deltagande part eller åhörare - högljutt sex. Som deltagande part kan man ju förhålla sig som så;

1) Jag skiter i om någon hör
2) Vi måste försöka vara lite tysta, jag vill inte att någon hör

Som åhörare är det oftast en otrevlig upplevelse och man vill helst få stopp på eländet. En bank i väggen, lite skrammel i köket. Allt för att upplysa parterna som åstadkommer ljuden att man finns.

Var på fika i dag och pratade med två vänner som har ett problem. Ett par som bor mitt emellan deras två lägenheter, och som minst sagt är högljudda. Höga skrik och idogt smällande av sänggavlar mot väggar präglar deras vardag.
En av mina vänner hade en briljant lösning på detta problem: Möbeltassar och gagballs.

24 september (en dag försent)

2009-09-25T23:07:00.001+02:00

Jag hade ämnat skriva detta inlägg i går men hann inte med. Som populär bloggerska har man ju helt enkelt fullt upp.

I går var det den 24 september. Det var således tre månader till julafton. Men ännu viktigare - det var en månad till jag ska se Muse på Hovet i Stockholm.
Sitter just nu och lyssnar igenom nysläppta skivan The Resistance, och måste säga att jag verkligen gillar den med dess (som alla redan påpekat) Queeninspirerade sound.

Ett av mina "det här ska jag ha gjort innan jag dör"-mål här i livet har sedan jag började lyssna på Muse, varit att få se dem live. Denna önskning, eller snarare detta måste, ska alltså uppfyllas inom en månad. Can't wait!

Snokcentralen har nått sin kulmen

2009-09-25T11:23:00.002+02:00

Blir förundrad över hur pass personligt Internet blir alltmer. Som att Facebook inte redan vore snokcentral nr 1 och kommunikationssamhällets smittospridare, kan man nu alltså göra länkar till personer i sin status på Facebook.

Exempel: Fikar med Rebecca Johansson.

Är människor verkligen såpass nyfikna att de måste kunna klicka in på personen du umgås med? Och är människor verkligen så benägna att informera personer i sin omgivning om allt de gör, och vem de gör det med?

Snokcentralen har nått sin kulmen... eller?

Nerd alert

2009-09-24T15:17:00.015+02:00

Nej, jag cosplayar inte som Aerith och jag går inte runt med blått hår i spikes á manga. Men, inom mig gömmer sig en nörd. Tv-spel och anime är något som ligger mig varmt och hjärtat.
När det kommer till anime har jag en förkärlek för Studio Ghibli och Hayao Miyazakis filmer. Favoriten hittills är Howl's Moving Castle, en för mig helt magisk film.

Jag har inte så många vänner som delar mitt animeintresse (åtminstone inte IRL, lol). Dock möttes jag av en glad överraskning när jag jobbade på hotellet i går.

Jag och min kollega Isabell kom in på ämnet film och böcker. Så sträckte hon sig efter något medan hon sade "Ja, jag vet ju att du har en kärlek för dem här" och till min förvåning drog hon fram en av Miyazakis filmer. Det visade sig att hon just nu plöjer igenom alla hans verk. Så fortsatte vi diskutera anime och Miyazaki. När vi sedan återgick till arbetet hörde jag henne nynna på introlåten till Zeldaspelen. Det är alltid kul när man överraskas av att nörden finns där man minst kan ana det. Hihi.

Farväl kapten Georg

2009-09-22T09:42:00.021+02:00

Mina dramatiska drömmar tycks bestå. Minns ni den forne kapten Georg ombord på båten Freja, i vad som kan vara 90-talets bästa såpa? Just det, Rederiet.

Georg

Jag blir likt i min förra dröm inkastad i handlingen. Jag, Georg, ytterligare en man som för mig är okänd och en kvinna vid namn Ulla befinner oss på en båt till havs. I några sekunder är allt frid och fröjd men plötsligt är vår båt fylld med vatten och vi börjar snabbt sjunka mot havsbottnen. Georg står och gör honnör ut mot havet. Han försöker sänka oss.
"Men vad gör du?" skriker jag förskräckt. "Vi kommer ju att dö!"
"Ja, Ulla-knulla älskar mig inte längre!" skriker Georg med en desperat mans röst. Han har tårar i blicken, som är bestämt fäst på horisonten. Ulla-knulla skriker med ännu större desperation att det gör hon visst. Med en bister min säger Georg "Håll käften" och ger den okände mannen en mördande blick. Varken Ulla-knulla eller mannen har modet att möta Georgs blick och jag får en plötsligt insikt om att allt har med ett triangeldrama att göra.

Ulla-knulla står nu och skriker i ren panik, och försöker komma på vad hon ska göra. Den okände mannen ligger med armarna kring huvudet på båtens golv. Han har för länge sedan gett upp, han tänker låta sig slukas av havets djup.
Här gör mitt medvetande entré och jag tänker "Du är ju sjuk i huvudet Jenny, vad fan är det du drömmer?". Så vaknar jag tvärt. Jag börjar vid åtanken av min dröm fnissa, och hinner tänka "Det här ska jag blogga om" innan jag somnar om.

Konsten att ljuga

2009-09-21T10:31:00.001+02:00

Det är inte ofta jag ljuger. Ska jag göra en uppskattning säger jag ungefär två gånger i månaden. Det är de gånger man tvingas gå till Arbetsförmedlingen och radda upp påhittade jobb samt jobb man inte är kvalificerad till men som de likväl blir glada över att man sökt till. Ju längre jag varit inskriven i Arbetsförmedlingen desto bättre har jag blivit på att fara med osanning. Jag menar, finns inga jobb att söka får man ju hitta på några! Jag lär väl hamna i helvetets skärseldar för det här men what the heck.

Jenny... Penny?

2009-09-20T19:21:00.005+02:00

När jag var liten (kring 4-årsåldern) gick jag på något som hette Lek & Pyssel. En grupp barn samlades någon gång i månaden och sysslade med just lek och pyssel.

Första gången vi träffades skulle vi introduceras för varandra. Fröknarna frågade var och en vad de hette. När det var min tur sade jag stolt "Jenny Penny". Det var ju vad alla kallade mig. Barnen och fröknarna skrattade men sedan frågade en av fröknarna "Men vad heter du i efternamn då?". Jag blev fundersam, vad hette jag egentligen? Röd om kinderna sade jag att jag inte visste, men att jag kunde gå hem och fråga mamma.
Ännu en gång avlöstes en skrattsalva, men till min räddning kom kusin Fia som berättade att jag hette Lundgren, minsann.

Jag saknar tiden som barn. Det var en tid då man var så omedveten att man inte kunde vara annat än lycklig.

Accio verklighet

2009-09-20T14:45:00.016+02:00

Har ett pågående projekt nu som går ut på att läsa de tre återstående Harry Potter-böcker jag ännu inte läst. Under ett par veckor har läsningen varit rätt intensiv. Något som nu börjat göra avtryck i mina drömmar.

Jag somnar in. Drömmer att jag är på någon mystisk ö. Det är sommar och varmt. Men något är inte som det ska. Jag ligger utmattad och tungt flämtandes vid vattnet. Känner av en brinnande smärta i benet. Tittar ner och upptäcker fasansfullt att där är ett djupt jack som blöder rejält. Plötsligt slås jag av insikten att någon vill döda mig. Sakta men säkert.
Jag tittar upp och försöker fokusera blicken. Längre bort ser jag min mördare to be stå och svinga en yxa med stor kraft. Hon hugger ved. När jag fokuserar blicken ännu mer ser jag vem gestalten är; DOLORES UMBRIDGE! (Ni vet, den paddliknande ragatan i HP-bok nr 5.)
Jag fasar över min upptäckt och bestämmer att nu får det vara nog. Det här vill jag inte vara med om. "Vakna, vakna!" skriker jag panikartat åt mig själv i drömmen, och vips, så kommer verkligheten tillbaka till mig och jag ligger svettig i sängen.

Man märker när man fått för hög dos HP.

Nu ska jag läsa lite mer. Hihi.

What happens in Sundsvall

2009-09-13T14:59:00.018+02:00

Jag och Rebecca sov på hotell i Sundsvall i fredags. Scenario;

Vi bestämmer oss för att supa oss redlösa och göra bort oss. Dessvärre är det bara jag som lyckas med detta, trots att jag dricker mindre än vad jag brukar göra.
Vid 22.30-tiden beger vi oss ut på staden. Det första jag gör är att armkroka en 15-årig kille och bekanta mig med denne och dennes kamrater. Jag frågar om de ska ut på krogen, och de svarar att de är här på ett läger. "Inte ett UNF-läger hoppas jag?!" utropar jag förskräckt. "Jag var själv med i UNF en gång", fortsätter jag drömskt. Ett mummel hörs från pojkarna och någon av dem säger "Det kan man inte tro...". Så småningom lyckas den stackars pågen vid min sida slita sig loss ur mitt hjärngrepp och vi traskar vidare.

Vi har fått tips om att statt är the place to be så vi styr våra steg ditåt. När vi kommer fram är det cirka 5 personer där och det kostar tydligen 100 kr att gå in. Vakten påpekar gladeligen att jag "Gjort det bra som inte ens kan stå på benen vid elva". Han tipsar sedan om ett nyöppnat ställe där tydligen Färjan-Håkan ska befinna sig! Jag, som sett Färjan en halv gång, skriker "HÅKAN!!!" som om det vore det bästa som någonsin kunde hända mig och där ger vi oss av.

Jag känner ett behov av att lära känna alla vi går förbi och fråga dem vart de ska gå ut. Till ett par i vår ålder skriker jag mindre artigt "HÖRRU, vart ska ni?", samtidigt som jag stapplar emot dem. Tjejen ser rätt rädd ut och söker sin killes blick. När jag inte får något svar skriker jag "NÄHÄ, skit it då! Ni kan gå och pulla varann i kuken!!!!". Detta scenario upprepar sig sedan ytterligare en gång till, dock byter jag ut "pulla varann i kuken" mot "pulla varann i röven".
Rebecca säger flertalet gånger åt mig att skärpa mig och jag säger surt att "Jag kan faktiskt om jag vill!" varpå jag försöker räta på mig och gå rakt men fatalt misslyckas. Hon får alltså fortsätta agera min stöttepelare för resten av kvällen.

Krogen där Färjan-Håkan skulle befinna sig är även denna folktom. Vi går med molokna ansikten därifrån och letar vidare. Rebecca, som aldrig ens blivit full, börjar tappa lusten men jag pressar på. Nog ska vi ut allt! Vi går tillbaka till statt och ämnar denna gång gå in. Vakten granskar mig och säger sedan att jag nog borde nyktra till lite innan vi får komma in. Jag blir pissförbannad och vi sätter oss på en mur utanför.

I ett sista tappert försök kommer vi in på en klubb där det är gratis inträde. Rebecca går till baren för att köpa vad som visar sig vara ett äckligt glas vin. När hon druckit upp märker jag hur hon lessnat och jag säger att vi kan göra vad hon vill; "Jag kan antingen dansa arslet av mig eller gå hem och sova!". Det blir efter ett kort överläggande bestämt att vi ska gå hem. Så fort huvudet träffar kudden somnar jag. Klockan är halv ett.

Det här är alltså vad jag fått återberättat för mig. Jag kommer ihåg ljusglimtar såsom glädjen över Färjan-Håkan och de vänner jag fick då vi strosade runt på Sundsvalls gator. Uppdraget att supa oss fulla och göra bort oss blev ju åtminstone uppnått till hälften. Förlåt mig Rebecca.

W-w-whi?

2009-09-09T23:54:00.013+02:00

En man spatserar in i restaurangen på Hotell Best Western. Jag välkomnar honom och frågar om han är hungrig. Det visar sig att han är italiensk och han ber på knackig engelska om en fatöl. Min fråga är då vilken storlek han vill ha men det enda jag får fram är ett stammande "Wh-wh-whi". Ni vet med sådan där riktigt svensk engelska. I huvudet vet jag mycket väl vad jag ska säga. "Which size would you like?". Jag är egentligen bra på engelska men när jag ska tala slår av någon anledning nervositeten till och det blir en stor gegga med gröt.

Det här påminde mig osökt om en engelskalektion i trean i gymnasiet. Uppgiften var att muntligt inför klassen ansöka om jobbet som personlig assistent. Jag och Jesper blev de utvalda. Jag skulle föreställa en ung, glad men oerfaren tjej. Några snabbt nedkluddade anteckningar låg framför mig på bordet. När jag sedan började tala blev jag alltmer tomat i ansikte för var sekund. Då jag skulle berätta om mina färdigheter och varför jag var kvalificerad för detta jobb sade jag "I'm good at satisfying people's needs". Det här låter ju självklart väldigt fel när man tänker till och alla började såklart garva åt mig. Min tomatgräns var nådd och jag avslutade där min jobbansökan.

I kväll ska jag återigen serva hungriga och törstiga gäster på hotellet. Hoppas jag kan hålla min tunga i styr denna gång!

PS. Jag fick inte jobbet. DS.

Är det så hemskt att få sig ett skjut?!

2009-09-09T13:57:00.001+02:00

Koalor. Så söta men ack så dumma. Har flertalet gånger hört en historia om koalornas beteende som jag nu tänker dela med mig av.

Situationen utspelar sig som så. Koalahanen är brunstig. Det är inte honan. Som känt så klättrar ju koalor i träd. Då hanen vill få sig ett skjut klättrar han upp i trädet där honan sitter och chillar lite förstrött. Eftersom honan inte känner för att bli påsatt klättrar hon högre och högre, med hanen tätt i hälarna.
När hon väl är i topp har hon två val;

1) Bli påsatt
2) Hoppa ner och dö

Grejen är här alltså att honan oftast väljer det andra alternativet.

Som att detta inte vore tragikomiskt nog, följer ofta hanen ner efter honan...
OCH SÄTTER PÅ HENNE ÄNDÅ. Ett lealöst koalalik. Yes.
Min fråga efter att ha hört om detta fenomen är då: Är det så hemskt att få sig ett skjut?!

Goosfraaba

2009-09-08T14:10:00.012+02:00

13.30. Tiden flyger förbi och jag sitter med drypande hår och naket arsel på datastolen.
14.00 ska jag vara nere på stan. "Det är luuugnt" tänker jag, och sänker mitt kaffe med andakt och den tid som jag tycker det förtjänar.
13. 38. Kaffet börjat sätta in och gör mig än mer neurotisk och stressad än vad jag vanligtvis är. "Jag borde gå", tänker jag, men sitter kvar. Jag har tid.
13.45, och jag är medveten om att jag borde ha gått för länge sen. Jag slänger i mig kaffet. En till låt bara, sen går jag.
13.50. Fanfanfan! Allt för att spara tid tar jag ballerinaskorna mitt skavsår på hälen till trots och börjar halvspringa ner mot stan. Som en hägring ser jag FZM 094, min mors fina Skoda, svänga av vid OK och in mot Stamvägen. Jag sätter upp handen i ett stopptecken och slänger mig in i bilen. "Skjutsa mig!" beordrar jag min mor, som snällt ställer upp.
14.00. Jag är framme vid min destination mer speedad än någonsin, kaffe och stress som högst bidragande faktorer. Jag erinrar mig om filmen Anger Management där Jack Nicholsons botemedel mot stress är att andas ut och säga "Goosfrabaa" högt för sig själv flertalet gånger.

Dags att varva ner nu. Goosfrabaaa...

Ta dig i röven, Roger

2009-09-02T13:45:00.002+02:00

I dag bloggar jag från vad som nuförtiden känns som mitt andra hem. Arbetsförmedlingen.
Nåväl, andra hem var väl att ta i, men man är ju tusan här och springer var och varannan dag.

Jag har dock faktiskt satt mig här på helt eget bevåg denna dag. Allt för att få lite lugn och ro och kunna koncentrera mig i mitt arbetssökande. För tro mig, det är inte enkelt att hålla humöret uppe. Jobben växer inte på träd direkt i lilla staden Söderhamn.

Enligt en artikel i Aftonbladet 25 augusti fortsätter antalet arbetslösa öka. Jämför man med samma tidpunkt förra sommaren är vi 113 000 fler i år. Totalt en kvarts miljon. (Nej, jag är inte helt arbetslös men jag räknar mig ändå till skaran.)

Jag är anmäld till en motivationskurs med Roger nånting som startar i morgon. Denne man ska alltså hjälpa oss arma ungdomar att finna LUSTEN till att söka jobb. Och då börjar jag fundera... som att det är motivationen som saknas?! Kolla bara in Platsbanken ditt dumhuvud så får du se på motivation. BAH!

Look mommy, I got me a jobby!

2009-09-01T12:42:00.011+02:00

Jag har skaffat mig ett jobb! (Den som kan gissa ur vilken film rubriken kommer från får en kram för övrigt!)
... Eller, åtminstone har mitt alter ego gjort det. Jen Longlegs finns numera som Paladin i Tibias värld där hon kutar runt och dödar folk som förtjänar det!

Neat, right?

Longlegs last

2009-08-31T15:28:00.012+02:00

En av Longlegs absolut största laster är kaffe. Koffein (!).
Till följd av dåliga sömnvanor och halvdan kost känner sig fröken ofta smått trött och energifattig. Den snabba och enligt henne välsmakande lösningen är då kaffe! En halv kopp om dagen borde egentligen vara nog för denna lättpåverkade dam. Men icke.
En kopp till frukost/lunch är ett måste för att sparka igång dagen. När sedan paltkoman tar över efter dagens middag, kräver kroppen en kick för att inte totalt slumra in. Då ruset lagt sig blir resten av dagen spenderad i kaffekoma. En dimma där allt sker i slowmotion. Överdosering? Oja.

Undertecknad befinner sig nu i paltkomastadiet och känner hur kroppen skriker efter sitt bränsle. Better make some!

Strömmingsleken

2009-08-24T11:21:00.010+02:00

Jaha, så har man lyckats överleva ännu en helg av lite för mycket fylla, tjafs och sena nätter. Helgen har även involverat matstölder och dåligt väder. Precis som det ska vara alltså.
I lördags natt då jag skulle klä av mig inför sängdags ramlade även en spader sexa ut ur min BH. Tokigt värre va!

Känner dock att helgen inte slagit fjolårets succé då matstjälarstöldens tradition påbörjades och Flaming Thyr spelade. Fifan så bra det var! Här kommer en bild därifrån.

Blonde Ambition

2009-08-21T01:08:00.004+02:00

Japp. Det är jag och Jessica Simpson. I två och en halv timme satt jag hos frissan i dag, med hoppet om att få det blonda resultat jag haft i åtanke. Måste nog säga att jag är rätt nöjd, äntligen! Tjopp!

Åh.

2009-08-20T17:17:00.004+02:00

Man kan tydligen hitta mig på Wikipedia. Hihi.

FUCK YEAH!

2009-08-12T09:31:00.009+02:00

09:19: Reser mig ur sängen med ett skutt, här ska fixas och donas!
17:30~: Jag, Rebecca, PH och Kim beger oss mot Gävle för att kika på Arrows Overseas bl.a.
01:30: Jag traskar upp mot Resecentrum för att möta upp med ett norrländskt fullblod.

Återkommer om några dagar!

Apu Nahasapeemapetilon

2009-08-11T11:47:00.004+02:00

Rrrring. Okänt nummer. Jag tvekar i några sekunder men svarar.

Mystisk man som låter skrämmande lik Apu Nahasapeemapetilon: Heh. Vi lingel flån Håry Kau.
Jag, skrattandes: VA?!
Apu: Heh. Vi lingel flån Håry Kau.

Och nu fattar jag, vilket jag även sakligt berättar för mannen i telefon.

Jag: Jahaaa, nu fattar jag vad du säger!

Snyggt.

Indiern blir lite trumpen men fortsätter med att meddela att jag är välkommen till Gävle på tisdag för en arbetsintervju.

Wish me luck!

OK, time for plan B

2009-08-10T19:55:00.018+02:00

Min plan om att parkera huvudet 10 cm från tv-skärmen med en PS2-dosa i hand i lördags gick rätt åt fanders.

20.30 drabbas samtliga Stamvägenbor av strömavbrott. Snopet ser jag hur dataskärmen släcks ner och jag tänker... jaha?
En del av min tahandommigsjälvdagsplan var ju att köpa min favoritchoklad och att doppa denna i kaffe. Tanken på detta muntrar upp mig i någon hundradels sekund till jag kommer på mig själv. Kaffedelen upptäcker jag bli problematisk då vi ju som sagt inte har någon el tillgänglig.
Hursomhaver beger jag mig till OK för att inhandla mitt lyckorus. För att upptäcka att även bensinmacken är nedsläckt. Inte ens dörrarna går upp. Förargade människor står i klungor utanför och hytter med nävarna i besvikelse över att inte ha tillgång till vad de nu är där för.
Själv suckar jag och står handfallen framför ingången. Kvällen tycks bara bli sämre och sämre... Med tunga steg beger jag mig hemåt igen.

Väl hemma försöker jag rycka upp mig, och tänker "Äh, jag tar mörkret till vara istället!" och tänder ett dussin ljus i mitt rum. Där lägger jag mig med kuddar på golvet och läser.
21.30. Jag är inne i Andreas Romans värld då jag plötsligt hör hur datorn slås på med ett klick! "Ja!" jublar jag inombords och kravlar från min position på golvet mot datorn. 7 sekunder senare dör datorn. Och samtlig elektronik i lägenheten. "Vad i helvete..." tänker jag, men försöker bara släppa det och fortsätter läsa.
Flertalet gånger sveper jag med blicken över rummet för att se om kanske tv-lampan lyser eller om PS2:an börjat surra. Men icke.
Vid 22-tiden knäpper det återigen till och jag placerar mig framför datorn. 7 sekunder, och allt ger upp än en gång. Denna gång utstöter jag ett vrål i ren frustration.
Jag lugnar mig och lägger mig återigen för att läsa. När sedan elen återkommer för gott vid 23-tiden släpper jag en lättnadens suck och lämnar min bok för resten av kvällen. Mitt tv-spelssug är som bortblåst och det blir ännu en kväll i surfandets tecken. Jag menar, man har ju kanske missat något!

Paus

2009-08-08T15:11:00.002+02:00

Ibland blir det bara för mycket.
Då och då behöver jag paus från alla människor och sinnesintryck.
I dag är en sådan dag.

FF XII. Kaffe. Choklad.

Och lite The Used. http://open.spotify.com/track/5li1sKlA0UhTk2rY0JIVUv

Brb.

Uffe my man

2009-08-07T11:43:00.005+02:00

Så här om sommaren vill man kanske ha fönstret uppe för att insupa sommarens härlighet.
Man hör fåglar kvittra, barn leka och typiska sommarljud leta sig in genom fönsterglipan. Man hör även Ulf riva av en och annan rocklåt. Eller kärleksserenad. Riktigt jävla högt.
Ulf är en väldigt speciell man och Stamvägens egna Meatloaf, som har sitt kärleksnäste några lägenheter bort från vår. Gigantisk ölmage och grov hårväxt är några av hans kännetecken. Då och då bär han även på en flaska av okänt slag. Halvt tandlös och gladlynt brukar han parkera på någon av Stamvägens bänkar för att hälsa på förbipasserande. Alternativt sjunga dessa en trudelutt.
Undertecknad har till exempel blivit följd till skolan till en mycket finstämd Elvisimitation. När jag och min vän Rebecca var ute och promenixade förra sommaren var Ulf vår följeslagare på andra sidan vägen där han sjöng; "Det är sommaaaaarrr... Å de är skööönt... AAAHH!!!".

En kväll rätt nyligen då jag spatserade hemåt mötte jag Ulf och han ville glatt konversera.

- Ah men tjeeenare, har du varit bortrest?
- Tjenare! Jo, men jag har väl det!
- Ahaaaja, har du varit hos pojkvännen?
- Haha näe, det har jag inte!
- Näää okej, men du, vill du inte gifta dig med mig då?

Mitt svar blev då nej, men jag har tänkt en hel del på detta. Ulf. En man som är trygg i sig själv. Har mycket kärlek att ge. Sjunger gärna kärleksserenader. Vad mer finns det att be om?

Ja, Ulf. Svaret på din fråga är ja.

Rrrring!

2009-08-05T20:46:00.002+02:00

Långa dagar på Rix Video kan genast bli mycket bättre bara av ett överraskande telefonsamtal.

:)

Jenny Longlegs

2009-08-05T15:00:00.008+02:00

Minns inte om jag har berättat om detta i min förra blogg, men för er som inte har hört och vill veta kan jag ju berätta om urpsrunget bakom bloggens namn!

Det var en jäkligt varm måndag, faktiskt den första dagen på studentveckan, 2008. Jag och mina vänner promenerade med diverse drycker i handen mot busstationen, och började orera om diverse ting. Det ena ledde till det andra som man brukar säga, och så sakteliga började vi fundera på vad våra namn skulle bli om vi medverkade i en porrfilm.

Agnes, tjejen med tillgångar någonstans strax nedanför nyckelbenen och en bit ovanför naveln, men som likväl bär på stor intelligens, fick bli Booby Brains.

Varför vi namngav Alice som Roger Atlas har jag absolut noll minne av... Nåväl. Eftersom jag är relativt långbent fick då mitt namn bli - Jenny Longlegs. Sassy, huh?

Långbent?

Holy Cow!

2009-08-04T13:03:00.000+02:00

Yep, tillbaka. Samma namn men ny adress. Lessnade på blogg.se. Nåväl.

Jag hade tänkt vara duktig och produktiv i dag. Surfade in på Arbetsförmedlingens hemsida för att kika vad för jobb som fanns lediga.
Det fanns en hel del restauranger som sökte serveringspersonal i Gävle, och en ibland dem var Holy Cow. Corny namn tänkte jag och gjorde en ansökan. När jag sedan läste beskrivningen för jobbet såg jag att restaurangen var indisk. Holy cow. Indien. Lustigt. Eller som min vän Klara sa "Och jag som trodde de hade humor".

Jag hade visst haft lite bråttom när jag läste och upptäckte senare att det var restaurangkedjan som hette Holy Cow och att själva restaurangen hette Masala. Detta fick mig att tänka på en incident som inträffade i helgen.
Jag och min vän Rebecca satt på tåget med destination Gävle. Vi lyckades hamna mitt i en klunga av pratglada indier. Dessa satt på båda sidor om oss och hade en benägenhet att ROPA över till varann på sitt främmande språk. På vardera sida om oss hade de även en varsin laptop där Bollywoodmusik glatt sprutade ur högtalarna.
Lättirriterad som jag är kunde jag inte längre hålla emot utan utbrast utan vidare förvarning TIKKA MASALA! med armarna i luften.

Ingen reaktion.

Indierna puttrade på och vi fick hålla god min och lyssna till deras tjat hela vägen till Gävle Central.

Det har fan handlat mycket om Indien det senaste. Indian Street Fighter, någon?